Det finns en man på min gata som jämt och ständigt klipper gräset. Eller snickrar eller målar om huset eller garaget eller bygger en fontän i den perfekta trädgården. Eller för all del sågar med bandsåg i garaget.

Jag vet inte hur många gånger jag har vaknat av just det. Det skärande kattskriksljudet av en bandsåg som snabbt skriker sönder bräda för bräda. Och jag har varje gång varit nära att klampa dit i morgonrock och skälla ut honom, som en riktigt surkärring. "Vad håller du på med? Sluta med det där! Det finns faktiskt folk som försöker SOVA här!"
Men nej, jag har bara fantiserat om att göra det. Det skulle ju inte gå. Tänk på grannsämjan! Grannsämjan skulle totalelimineras. Och det vill vi väl inte, eller hur? Nej..? 

Men nu på senare år, när jag blivit lika blödig som en kvinna i klimakteriet, har jag börjat fundera på hur han egentligen mår. 

Jag har börjat fundera på om jag någonsin har sett honom skratta, eller ens le.
Jag har börjat fundera på om jag någonsin sett honom umgås med någon på sin nyrenoverade altan eller ens sett honom spela lite kubb på sin perfekta gräsmatta. 

Det har jag aldrig gjort. 

Han är ensamheten personifierad. 

Ensamheten som bor i en villa med perfekt trädgård. 

Sånt kan få mitt lilla klimakterieblödiga hjärta att svida litegrann. 

Nej. Nästa gång han sågar med sin bandsåg, som ett litet rop på hjälp, ska jag klampa över. Med kaffe och wienerlängd. Han känns som en sån. En wienerlängdsman. Som dricker Löfbergs lila.
Men han får nöja sig med Zoégas, för det är det enda vi har.

 

 

I morse vaknade jag med en enorm längtan efter att få vara barn igen. Tror det var för att jag såg en liten tjej i åttaårsåldern (nu ljög jag säkert. Är GRYMT dålig på att bedömma hur gamla barn är) igår när jag var påväg till jobbet. Hon hade en knallrosa klänning med paljetter, vilket jag aldrig hade när jag var liten, men ändå.

Jag hade "killshorts" med "killfärger" som man kunde klättra i träd i. 

 

Mammas gudmor, Karin, var på besök hos min mormor och morfar en gång när vi var där. Hon hade aldrig träffat mig och helt plötsligt kom jag springande i en väpnarluva, som vi hade köpt på någon medeltidsmässa, och i mina "killshorts"med "killfärger". Hon kollade på mig och utbrast "Sara! Så förtjuuuusande!" med en såndär tantig och lite duvliknande röst, som alla tanter har. Efter det uppstod en konstig tystnad. Jag tyckte hon var skitskum. Jag var inte förtjusande. Jag lekte. Jag log lite osäkert mot henne och sprang iväg.

Min kusin får vantar av gudmor Karin varje jul. Jag har aldrig fått det. Tror det konstiga första mötet pajade vår kommande relation för all framtid. Men det gör inget.

 

Mamma säger att hon och pappa vägrade köpa rosa kläder till mig när jag var bebis. "Det är kanske därför du har blivit som du blivit, sådär rejäl och bestämd!" brukar hon säga och se sådär väldigt mammig och stolt ut. Hon är likadan min mamma. Kan vara det också.

Kanske kanske kanske. Jag vet inte.

Men vad jag vet är att jag som sagt vaknade i morse med en enorm längtan efter att få vara barn igen.

Och jag saknar gatkritor och att gå barfota på varm asfalt. Jag saknar att springa ut i spöregn. Jag saknar tvålkritor som jag och min lillebror målade med i badkaret. Och jag saknar Kalles klätterträd och Björnes magasin. Och Richard scarys äventyrsvärld. Jag saknar min sänghimmel och de små självlysande stjärnorna som jag hade i taket på mitt rum. Jag saknar att hitta på äventyr och leka Kalle Blomqvist. Och prata rövarspråket. Jag saknar att leka att jag och Helena var ihop med John Lennon och Paul McCartney. Och att Lionel Richie var våran pappa. 

Jag saknar överhuvudtaget alla konstiga lekar vi lekte.

 

Nu är jag snart 21. Eller snart och snart, jag är ett novemberbarn. De enda sakerna som är bra med november är att man med gott samvete kan sitta inne och dricka te och att månaden heter just november. Det är det finaste månadsnamnet i hela världen. 

Herregud, vad jag flummar iväg. 

IALLAFALL! Jag är snart 21. Jag jobbar, jag deklarerar och jag är överdrivet trevlig mot folk i kassan.
DET är en märkbar skillnad mot när jag var barn och tonåring. Jag är så jävla trevlig. Senast häromdagen gick jag till bokhandeln för att köpa en bok. Virrig och stressad som jag var tänkte jag stoppa in bankomatkortet i kortläsaren på en gång men blev stoppad av mannen i kassan som sa "Du får vänta lite. Damen bredvid har inte betalat sitt fika än!"

Hade jag varit barn i den här situationen hade jag skämts och tittat ner i golvet. 

Hade jag varit 15 hade jag glott på mannen i kassan, himlat med ögonen och sagt "Men okej...?"

Men nu är jag vuxen och mogen och snart 21, så jag hör mig själv säga till damen bredvid "Ja men jag tänkte betala för ditt fika vet du!" och så skrattade vi gott båda två. Vi skrattade. Jag drog ett skämt som en töntig pappa kunde dragit. Och vi skrattade GOTT.

Men det kanske är bra. Alla blev ju glada. 

Jag gick dock hem med en bok och en fet åldersnoja. 

Det är i sådana situationer jag vill gå hem, dra på mig ett par slitna shorts och klättra så högt jag bara kan i världen bästa klätterträd.

 

Trött på inget, trött på allt.

Söv mig, Velvet.

If you have something to say, say it to me now.

Tar av sig tröjan.

Ett födelsemärke fläckar hans hud

och genom fönstret är han skapad som en gud.

Huvudvärk och en konstig känsla i kroppen.

Jag fick ont i hela kroppen när hon sa så.

Jag vill inte tillbaka till Kristinehamn. Jag dör där.

Fan.

Nu ska jag städa. Imorgon åker Oscar hem. Jag hatar hatar hatar Arvika för det. 27 mil. Det är bara fel.

Sitter i min säng. Vaknade av mig själv redan vid åtta. Gick till matsalen och åt frukost. Läste GP.

Lånade en elvisp av den snälla mattanten med silverhår. Gick hem. Bakade bröd som jag frös in. Städade köket.