Sara

Det finns en man på min gata som jämt och ständigt klipper gräset. Eller snickrar eller målar om huset eller garaget eller bygger en fontän i den perfekta trädgården. Eller för all del sågar med bandsåg i garaget.

Jag vet inte hur många gånger jag har vaknat av just det. Det skärande kattskriksljudet av en bandsåg som snabbt skriker sönder bräda för bräda. Och jag har varje gång varit nära att klampa dit i morgonrock och skälla ut honom, som en riktigt surkärring. "Vad håller du på med? Sluta med det där! Det finns faktiskt folk som försöker SOVA här!"
Men nej, jag har bara fantiserat om att göra det. Det skulle ju inte gå. Tänk på grannsämjan! Grannsämjan skulle totalelimineras. Och det vill vi väl inte, eller hur? Nej..? 

Men nu på senare år, när jag blivit lika blödig som en kvinna i klimakteriet, har jag börjat fundera på hur han egentligen mår. 

Jag har börjat fundera på om jag någonsin har sett honom skratta, eller ens le.
Jag har börjat fundera på om jag någonsin sett honom umgås med någon på sin nyrenoverade altan eller ens sett honom spela lite kubb på sin perfekta gräsmatta. 

Det har jag aldrig gjort. 

Han är ensamheten personifierad. 

Ensamheten som bor i en villa med perfekt trädgård. 

Sånt kan få mitt lilla klimakterieblödiga hjärta att svida litegrann. 

Nej. Nästa gång han sågar med sin bandsåg, som ett litet rop på hjälp, ska jag klampa över. Med kaffe och wienerlängd. Han känns som en sån. En wienerlängdsman. Som dricker Löfbergs lila.
Men han får nöja sig med Zoégas, för det är det enda vi har.